Det är något nästan magiskt med jätteverbenan. Varje år när jag står där i början av februari med fröpåsen i handen undrar jag hur det ens är möjligt.
Fröna är så små att man knappt ser dem när de faller ner i jorden – som om man försöker så dammkorn.
Och ändå vet jag att just här, i dessa små krukor, börjar en av sommarens mest ståtliga blommor sin resa.
Efter några veckor tittar de första plantorna upp. Små, tunna, nästan blyga.
Det är svårt att föreställa sig att de i augusti kommer att sträcka sig över en och en halv meter mot himlen
och vaja i vinden som lila små fyrverkerier. Men det gör de, år efter år.
Jätteverbenan har blivit en av mina absoluta favoriter i trädgården – tillsammans med pelargonier och dahlior.
De tre bildar en slags sommartrio som jag inte vill vara utan.
Pelargoniernas trygghet, dahliornas överdåd och så jätteverbenans lätta elegans som binder ihop allt.
Nu har jag skolat om årets verbenaplantor till egna krukor.
De står under växtbelysning och får ha det svalt – ett litet knep för att de inte ska dra iväg och bli gängliga och bleka.
Det är nästan meditativt att pyssla om dem, vattna lite försiktigt och se hur de sakta men säkert växer till sig.
Och nu börjar väntan. Den där härliga, förväntansfulla tiden när man längtar efter frostfria dagar och den första riktiga känslan av vår i luften. Snart är det dags att bära ut plantorna, låta dem vänja sig vid solen och sedan plantera dem där de ska få stå och svaja hela sommaren.
