I dag är det ett år sedan som WHO deklarerade att covid-19 är en pandemi, en dödlig världsomspännande sjukdom. Från att Kina på nyårsafton berättade om den nya okända lugnsjukdomen till att det blev en pandemi gick det bara lite drygt två månader. En extremt snabb spridning. Dagen efter WHO:s besked började jag och mina kollegor med hemmakontor, och ett år senare jobbar vi fortfarande hemifrån det hade jag aldrig trott i våras.
I januari och februari satt jag och Ola i bilen till jobbet och lyssnade på rapporterna från Wuhan i Kina och tyckte så synd om människorna där. Då var man ju inte jätteorolig att smittan skulle komma till Sverige, sedan kom smittan till Iran, Italien, Storbritanien och till Sverige.

Här är mitt hemmakontor under vår, sommar och höst.

Under sommaren lättade pandemin och vi passade på att hälsa på mina föräldrar och umgås med kompisar. Jag trodde att nu är pandemin över… Vi hade ju flockimunitet i Sverige, eller hur var det nu?

Vi ordnade en cocktailkväll med kompisarna i september och fick ett underbart månskensgata.

När semestern var slut började jag jobba på kontoret igen men det tog bara 2 dagar så hade vi ett C19-fall på jobbet och jag gick snabbt tillbaka till hemmakontoret igen. Jag har ju varit lyckligt lottad som har ett jobb som fortsatt som vanligt trots pandemin, det finns ju många som har haft det väldigt kärvt ekonomiskt och det är jag ödmjuk över. Isoleringen under C19 har påverkat många med ohälsa det är viktigt att ha sina rutiner och inte glömma bort att gå en promenad eller springa en tur varje dag.
Hemmakontoret uppdaterades med nya hyllor och här har jag arbetat sedan september, det är tur att man har stort hus när vi är 3 som jobbar hemifrån vi träffas i köket vid fika och lunch.

Mitt liv, och alla andras, har blivit väldigt kringskuret, jag handlar i samma livsmedelbutik och har munskydd, går och klipper mig en gång i månaden också med munskydd. Vi handlar mycket hämtmat för att stödja restaurangbranschen som har det kämpigt. Vi var en tur till Romme och åkte skidor det kändes ok, vi åt medhavd lunch utomhus. I början av pandemin tyckte jag att det var lite skönt, introvert som jag är, men nu är jag såååååå trött på att inte få umgås med kompisar, hälsa på mamma, hälsa på svärmor i Norge, gå på restaurang…. Det som räddat mig från C19 tristess har varit att vi haft sommarhuset som ligger nära och då kan man ju byta miljö och det hjälper.

Nu hoppas vi på att vaccineringen kommer att ta kål på C19 och att vi snart kan leva som vanligt.
Det första jag skall göra post C19 är att gå på K9 och äta en god middag,
L.Ä.N.G.T.A.R

Ett år med C19
Märkt på:                
RSS
Follow by Email
Facebook
Instagram