Påsken i våra fjällhus blev precis så där härlig som man alltid hoppas på, men aldrig riktigt vågar räkna med.
Den här gången kom vi fram till en redan uppvärmd stuga och en god middag som väntade – Anders kusin och hans fru hade åkt upp dagen före.
Det är något väldigt skönt att slippa vara först på plats, slippa tända upp, skotta fram och starta igång allt.
Bara kliva in i värmen och känna att man är framme.
När vi kom upp var det inte mycket snö kvar, fjället låg mer brunt än vitt.
Men under natten började det snöa, sådär tyst och ihållande som bara fjällsnö kan.
På torsdagsmorgonen var nya skidspår redan uppkörda och vi fick en fantastisk tur i strålande väder.
Det är något med den där första riktiga turen – kroppen minns, glider in i rytmen, och plötsligt känns allt enkelt igen.
Natten till fredagen kom det säkert två decimeter snö till.
När det klarnade upp på morgonen och solen bröt igenom molnen fick vi ännu en magisk dag på fjället.
Allt gnistrade. Det var som om påsken ville visa sig från sin allra bästa sida.
Nu är vi hemma igen och har börjat ställa om från fjälliv till ö-liv.
Skidboxen har monterats av och sommardäcken är på.
Marinan som monterar på vår motor upptäckte att tilt-motorn hade gått sönder,
så de har beställt en reservdel som förhoppningsvis kommer i slutet av veckan.
Det är alltid lika spännande att komma ut till ön efter vintern och se hur allt klarat sig – både huset och bryggan.
När vi var ute i vintras hade mössen härjat lite under diskbänken. Vi städade upp efter dem och hoppas att de inte hunnit ställa till mer sedan dess.
Och bryggan… ja, där håller vi tummarna. Vi säkrade den med extra kraftig spännremmar när vi var ute i vintras,
och jag hoppas verkligen att den stått emot isens krafter.
Jag längtar ut. Det gör jag alltid så här års, när ljuset kommer tillbaka och man känner att allt snart börjar om igen.
Fjällets stillhet och ö-livet, det bästa av två världar.
