Det finns en alldeles särskild stund på året då världen mjuknar, doften blir djupare och ljuset liksom dröjer sig kvar lite längre,syrenernas tid.
Den smyger sig på utan att göra så mycket väsen av sig, men plötsligt står man där, mitt i den, med händerna fulla av blomklasar och jag hör min mammas
ord, NJUT. Jag klipper av några dignande grenar, och bär med mig dem in som en liten skatt, och sätter dem i mitt loppade höganäskrus.
Det där kruset, med sin enkla tyngd och sin lite kantstötta charm, känns som gjort just för syrener. Som om de hör ihop, som om de alltid har gjort det.
Och så doften. Den är nästan för mycket och ändå alldeles lagom. Utomhus ligger den som ett löfte i luften, varm och mjuk, och inne fyller den rummet som en dyr parfym. Det är som att hela stugan förvandlas, man går förbi bordet där kruset står, stannar till utan att riktigt veta varför, och drar in ett djupt andetag.
Bondsyrenerna, Syringa vulgaris. Jag har alltid haft lite svårt för det där ordet vulgaris. Det skaver. För mig betyder det något grovt, något obetydligt, något som saknar finess. Och det finns ju inget mindre passande för dessa generösa, överdådiga blommor. De står där, år efter år, trofasta och starka, och bjuder på en prakt som är allt annat än simpel.
Kanske är det just deras självklarhet som fått dem att kallas så. De finns där vid gamla torp, längs grusvägar, i övergivna trädgårdar där ingen längre minns vem som en gång planterade dem. De behöver ingen uppmärksamhet, inga särskilda omsorger och ändå ger de så rikligt tillbaka.
För mig är bondsyrenerna allt annat än vardagliga. De är barndomsminnen, sommarkvällar och förväntan. De är beviset på att det enkla kan vara det allra mest storslagna. Att något inte behöver vara sällsynt eller förfinat för att vara vackert, det räcker att det är äkta.
Så jag fortsätter att plocka in dem, år efter år. Ställer dem i mitt höganäskrus och låter doften fylla rummen.
Och varje gång tänker jag samma sak: att om detta är vardag, då är vardagen något alldeles extra.
