Nämnde i förra inlägget att ungdomarna är på väg att flytta ut ur boet. Jag har inte tänkt tanken att de skall flytta fast det är ju faktiskt tid för det. Är de flygfärdiga, jag hoppas det. De lever ju faktiskt sina egna liv även fast de bor hemma, en av er får lite (mycket) service från oss föräldrar den andra klarar sig helt utan oss. Men det är det här med att ha Er nära som känns tryggt, för mig som mamma alltså. Jag är helt övertygad om att ni kommer att klara er alldeles förträffligt på ert eget sätt. Ert liv kommer inte att bli som mitt liv och det är bra, skapa er ert eget liv och sätt att leva.
Det är så tydligt att ni lever efter er egen agenda inte min. Ibland ses vi inte på flera dagar men så träffas vi över en söndagsmiddag och det känns som vi får rå om er lite. Ni är ju inte här för min skull fast det var ju lite därför vi skaffade barn. Vi fantiserade om hur det skulle vara en liten minikopia av oss som vi skulle få ta hand om och vara med och se när du växte upp, och vad du skulle bli för typ av människa.
Och så kom ni då Ola och Hanna, Underbart. Så mycket skratt men många gånger även frustration. Ni kunde också vara skitjobbiga! Precis som det skall vara. Pappa och jag fick en grundlig kurs i personlig utveckling, undrar hur vi hade varit idag utan barn? Vi har gjort en massa bra saker men även saker som ni säkert får se över när ni blir äldre. Det bjuder vi på, vi gjorde så gott vi kunde.
Någon gång under vår färd tillsammans ändrades vår agenda till att mixas ihop med er egen agenda. Naturligtvis vet vi som vuxna att ni skall bli självständiga, skapa era egna liv, familj, flytta, jobba… det vet man… men det är svårt att inse. Ni har vuxit fram till två starka men väldigt olika individer. Ni är unika med era egna sätt att tänka och vara och fungera. Era gränser, viljor och drömmar. Helt plötsligt inser man när ni har tagit körkort och söker bostad på annan ort att min agenda är väldigt kort i tid. Nu har tanken att vi skaffade barn för vår skull bytts ut mot att vi skapade förutsättningar för att en ny människa skulle få vara medskapare av vårt samhälle.
Ni har ställt in ert sikte, eran agenda. Ni pratar med mig om ER väg snarare är min och din väg. Det är du som berättar för mig att du inte kommer hem ikväll. Att du inte tänker lägga mer energi på matten inför provet, du kan det tillräckligt bra. Att du skall äta vegetarisk mat och att du skall resa till kompisen i Skåne i sommar. Jag hör vad ni säger och jag älskar det. På samma gång dör jag en smula. Inte för att jag oroar mig över er, jag oroar mig över mig. Ni är på väg att lämna planen. Där jag varit vaktmästare, sukvårdare, publik, resebolag, kock…. Det börjar ju bli lite tomt. Och det ska det bli. Jag tar ett steg tillbaka och försöker njuta. Och kanske själv födas på nytt. Vilka möjligheter växer fram för mig, när jag inte har någon att tjata på. Vad behöver jag och pappa då vi inte behöver varken diska eller tvätta mer än några gånger i veckan. Friheten ser olika ut i olika stadier i livet.
Jag studerar er i smyg när ni inte ser. Och jag känner att det är helt OK. Ni kommer att klara er galant med er egen agenda.
Älskar er
Kram
Inspirationen till detta inlägg fick jag genom Micke Gunnarssons blogg.
