Åsas Blogg

Det finns en bild av träning som jag tror många av oss bär på.
Den där bilden där man vaknar pigg, känner sig inspirerad, snörar på sig skorna och ger sig ut – bara för att man vill.
Men sanningen? Den där känslan dyker upp ganska sällan. Och det är precis det som är problemet.
För man kan inte bygga en träningsvardag på inspiration.
Den kommer och går, lite som vädret. Ena dagen finns den där, stark och självklar.
Nästa dag… inte alls. Och om träningen hänger på den känslan, då blir det lätt att det inte blir något alls.
Forskning och erfarenhet säger egentligen samma sak: det är inte motivationen som avgör om vi tränar på lång sikt – det är rutinen.
När något görs regelbundet, om och om igen, börjar det till slut ske nästan automatiskt, utan att vi behöver fundera så mycket.

För min del har det tagit tid att förstå det här, jag gör det fortfarande inte.
Att det inte handlar om att vänta på rätt känsla, utan om att skapa rätt förutsättningar.
Att bestämma innan.
Lite som Strömskärspasset.
Hanna skapade det för många år sedan, och det har hängt med sedan dess. Inte som en trendig träningsgrej – utan som något tryggt.
Något enkelt. Något som bara finns där. Det hänger på en liten tavla innanför dörren.
Som en stillsam påminnelse: det här kan du göra. Och vissa dagar är det faktiskt allt som behövs.

I mitt fall har jag märkt att några små saker faktiskt hjälper mer än man tror.
Lite nya träningskläder till exempel.
Inte för att de gör mig starkare – men de gör det lättare att komma igång.
Och så de tekniska hjälpmedlen.
Idag lade jag in Strömskärspasset i min träningsklocka.
Nu leder den mig igenom hela passet.
Den piper när det är dags att byta övning.
Visar vad som kommer härnäst.
Tar bort behovet av att tänka.
Och just det där – att slippa tänka – är ofta nyckeln.
För rutiner fungerar delvis just därför att de minskar besluten vi måste ta.
När allt redan är bestämt blir det så mycket enklare att bara göra.

Nu har jag lagt in passen i veckan:
måndag, torsdag och lördag. Inte som ambition.
Utan som plan. För det är en viktig skillnad. Tid finns det egentligen gott om.
Det är bara det att den gärna fylls av annat – om man inte bestämmer innan.
Så nu får rutinen göra sitt. Inte varje pass kommer att kännas bra.
Inte varje gång kommer jag att vilja. Men det är inte poängen. Poängen är att dyka upp ändå.
Om och om igen. För i längden är det inte de där inspirerade dagarna som gör skillnaden, det är de helt vanliga.
Och kanske är det just där träningen börjar fungera på riktigt.
Sen hjälper det till när man vaknar upp till det här på sin flexpensionsdag.