Nu börjar de där hemmakontoren ute på ön igen, och jag klagar inte. Efter jobbet cyklade jag hem, packade om och gled över i hemmaläge. När man jobbar hemifrån är det loungewear som gäller – helt ärligt det bästa med hela upplägget. Mjukisbyxor, tofflor och full frihet.
Cyklandet blev det gott om idag: 7 + 7 + 12 kilometer, alltså 26 totalt. Elcykel gör det ju nästan löjligt enkelt, men ändå – det känns i kroppen på ett bra sätt. Och som om det inte räckte har jag gått två vändor på ön också, ungefär fyra kilometer sammanlagt. Det är så otroligt vackert här ute just nu. Mälaren ligger helt blank, som om någon strukit den med ett strykjärn,
och ön är täckt av vitsippor som små vita stjärnor i marken. Man blir nästan lite lycklig bara av att titta. På promenaden träffade jag grannen. Jag frågade om allt var bra, och han svarade med sitt vanliga torra lugn: ”Bottenpluggen är trasig, men annars är allt bra.” Jag skrattade högt. Det är något med människor här ute – alltid en liten twist, alltid en historia. Nu väntar en lugn kväll, mjuka kläder och kanske en kopp te. Hemmakontor har sina fördelar.
Det finns vissa ritualer som markerar att sommaren äntligen är på väg, och för oss börjar den alltid på samma sätt, med att sjösätta båten och ta oss ut till ön där våra små sommarhus väntar tålmodigt på att väckas ur vinterdvalan. I år gick allt nästan misstänkt bra. Bottenpluggen var på plats (ja, vi har lärt oss den hårda vägen), och båten gled elegant av trailern och ned i det kalla vårvattnet. Motorn startade utan protester, och den nya motortilten fungerade precis som den skulle. Det är något särskilt med den där första turen – ljudet av motorn, doften av sjö och känslan av att vara på väg mot något bekant och efterlängtat. Vi styrde mot ön och gled in i den lilla kanalen där solbryggan ligger. Där ligger båten tryggt året om, skyddad från stormar och oväder. Bara att se bryggan igen efter vintern ger en sorts lugn – som om platsen säger “välkommen tillbaka”. Att vår badbrygga hade klarat av vinter hade vi redan hört från våra grannar. Vi hade säkrat dem med spännremmar så att den skulle stå emot tryck från isen.
Det första alltid gör är att inspektera om mössen haft fest under vintern. I år såg det ut som att de tagit ledigt, vilket var en lättnad. Sedan började vi med det mest tidskrävande momentet, att sätta igång vattnet. Två timmar tar det, varje år, och varje år hoppas man att det ska gå snabbare. Det gör det aldrig. Under tiden hängde jag ut mattor och textilier för vädring. Det är något symboliskt med det – som att huset får sträcka på sig efter månader av stillhet.
Till lunch grillade vi korv och åt på det lilla däcket jag byggde för snart tio år sedan. Nu när jag är vuxen har jag min egen berså att äta jordgubbar i, min berså på strömskär är en syren/hasselberså med ett trädäck som jag har byggt helt själv se här, här och här. Vi kallar det Åsadäcket, och det har blivit en självklar samlingsplats. Solen tittade fram, vinden var mild, och allt kändes precis så där enkelt och bra som man vill att en stugöppning ska vara. Vid fyratiden hade vi gjort det vi skulle. Vattnet var igång, huset vädrat, och allt stod redo för kommande helger. Vi styrde tillbaka mot stan och avslutade dagen med årets första grill tillsammans med Ola. En perfekt avrundning. Stugöppningen 2026 gick över förväntan. Inga överraskningar, inga möss, inga motorproblem, bara en lugn och fin start på säsongen. Om resten av sommaren följer samma mönster har vi mycket att se fram emot.
Påsken i våra fjällhus blev precis så där härlig som man alltid hoppas på, men aldrig riktigt vågar räkna med. Den här gången kom vi fram till en redan uppvärmd stuga och en god middag som väntade – Anders kusin och hans fru hade åkt upp dagen före. Det är något väldigt skönt att slippa vara först på plats, slippa tända upp, skotta fram och starta igång allt. Bara kliva in i värmen och känna att man är framme. När vi kom upp var det inte mycket snö kvar, fjället låg mer brunt än vitt. Men under natten började det snöa, sådär tyst och ihållande som bara fjällsnö kan. På torsdagsmorgonen var nya skidspår redan uppkörda och vi fick en fantastisk tur i strålande väder. Det är något med den där första riktiga turen – kroppen minns, glider in i rytmen, och plötsligt känns allt enkelt igen. Natten till fredagen kom det säkert två decimeter snö till.
När det klarnade upp på morgonen och solen bröt igenom molnen fick vi ännu en magisk dag på fjället. Allt gnistrade. Det var som om påsken ville visa sig från sin allra bästa sida.
Nu är vi hemma igen och har börjat ställa om från fjälliv till ö-liv. Skidboxen har monterats av och sommardäcken är på. Marinan som monterar på vår motor upptäckte att tilt-motorn hade gått sönder, så de har beställt en reservdel som förhoppningsvis kommer i slutet av veckan. Det är alltid lika spännande att komma ut till ön efter vintern och se hur allt klarat sig – både huset och bryggan. När vi var ute i vintras hade mössen härjat lite under diskbänken. Vi städade upp efter dem och hoppas att de inte hunnit ställa till mer sedan dess. Och bryggan… ja, där håller vi tummarna. Vi säkrade den med extra kraftig spännremmar när vi var ute i vintras, och jag hoppas verkligen att den stått emot isens krafter. Jag längtar ut. Det gör jag alltid så här års, när ljuset kommer tillbaka och man känner att allt snart börjar om igen. Fjällets stillhet och ö-livet, det bästa av två världar.
På gott och ont – beroende på hur man ser det – satte en trasig trimmotor stopp för alla planer på att sjösätta båten i helgen. Det gjorde faktiskt inte så mycket, med tanke på att vädret bjöd på tre plusgrader och regn. Nu siktar vi istället på att dra igång stugsäsongen efter påsk. I övrigt kan mars sammanfattas som en härlig månad fylld av fin samvaro i fjällhuset tillsammans med syskon och deras respektive. Även om skidföret och vädret inte alltid varit på topp är det ändå något speciellt med att få tid tillsammans. Dessutom har vi fått umgås med vårt barnbarn – och det slår ju precis allt! Hemma har jätteverbenan blivit omskolad och pelargonierna fått komma fram ur sin vintervila, redo för en ny säsong. Och så har jag tagit min första fika på terassen och skrivit mitt årliga inlägg med tillhörande kollage om vad jag vill ha inför den stundande stugsäsongen. Och om ni undrar vad det är på den tredje bilden uppifrån så kan jag meddela att det är en destillator, vi besökte Västerås gindestilleri och fick en intressant föreläsning om deras gin. Såklart fick vi smaka också.
Det är något nästan magiskt med jätteverbenan. Varje år när jag står där i början av februari med fröpåsen i handen undrar jag hur det ens är möjligt. Fröna är så små att man knappt ser dem när de faller ner i jorden – som om man försöker så dammkorn. Och ändå vet jag att just här, i dessa små krukor, börjar en av sommarens mest ståtliga blommor sin resa.
Efter några veckor tittar de första plantorna upp. Små, tunna, nästan blyga. Det är svårt att föreställa sig att de i augusti kommer att sträcka sig över en och en halv meter mot himlen och vaja i vinden som lila små fyrverkerier. Men det gör de, år efter år. Jätteverbenan har blivit en av mina absoluta favoriter i trädgården – tillsammans med pelargonier och dahlior. De tre bildar en slags sommartrio som jag inte vill vara utan. Pelargoniernas trygghet, dahliornas överdåd och så jätteverbenans lätta elegans som binder ihop allt.
Nu har jag skolat om årets verbenaplantor till egna krukor. De står under växtbelysning och får ha det svalt – ett litet knep för att de inte ska dra iväg och bli gängliga och bleka. Det är nästan meditativt att pyssla om dem, vattna lite försiktigt och se hur de sakta men säkert växer till sig. Och nu börjar väntan. Den där härliga, förväntansfulla tiden när man längtar efter frostfria dagar och den första riktiga känslan av vår i luften. Snart är det dags att bära ut plantorna, låta dem vänja sig vid solen och sedan plantera dem där de ska få stå och svaja hela sommaren.
Det är något alldeles speciellt med den här tiden på året. Dagarna blir längre, ljuset skarpare och naturen står liksom och vacklar mellan två världar,vinter och vår. Ett ben i varje säsong, och jag älskar det. Påsken firar vi som vanligt i fjällhyttan, där snön fortfarande ligger kvar i drivor och morgnarna är lika krispiga som frusna äpplen. Men här hemma börjar vårtecknen dyka upp, ett efter ett. Idag sköljde Mälaren, och det där ljudet när isen ger upp är nästan lika hoppfullt som fågelsång. Och på fredag händer något som alltid känns som startskottet för en ny säsong: marinan monterar vår motor på båten. Bara det gör mig pirrig! För när båten återfår sitt hjärta, då vet man att vi snart öppnar sommarhuset igen. Och som alltid vid den här tiden brukar jag sätta ihop ett kollage med lite nya grejor inför säsongen. Det har blivit en tradition jag längtar efter, ett sätt att smygstarta sommaren medan marken fortfarande är frusen. Temat? Ja, ljusblått såklart. Det är färgen som för mig betyder sommar: bad från bryggan, klara himlar, öppna fönster och lugna kvällar.
De första månaderna i vårt oisolerade sommarhus är alltid lika mysiga och lika kyliga. Det är något med den där råa vårkylan som letar sig in genom golvbrädorna och gör att man dricker te i mängder och alltid har en filt nära till hands. Men just det gillar jag också: starten på säsongen, när huset sakta vaknar till liv och man börjar skapa sin egen värme, bokstavligt talat. Årets ljusblå kollage har därför fått ett tydligt tema: hålla värmen med stil. För fötterna har jag valt ett par riktigt gosiga tofflor från UGG. Det finns inget som slår känslan av att kliva ur sängen och ner i ett par fluffiga, varma tofflor när det fortfarande bara är tolv grader inne. Till det – en varm, klassisk stickad tröja från Lexington. Den där typen av tröja man kan svepa om sig en hel morgon medan man öppnar upp huset, knackar bort lite damm och dricker dagens första kopp. Doftljus hör också till mina säsongsstarter. Det blir extra mysigt när kvällarna fortfarande är kyliga och mörkret faller tidigt. I år föll valet på ett från Åhléns, som både ger värme och doftar underbart av vår. Från samma butik kommer också den mjuka, varma pläden som kommer ligga nära till hands i soffan hela april. Och så – något så enkelt men så viktigt: en blå kopp. Den perfekta koppen för varmt te när vinden ligger på från sjön och man sitter invirad i filten och bara njuter av att vara tillbaka i huset igen. Det här kollaget känns lite som en hyllning till de där första helgerna på landet. Till kylan som biter lite i näsan, till elddoften, till stillheten, och till allt som väntar längre fram i sommar. Jag längtar redan.
Det är lätt att förstå varför området kring Vesterhavet och Blokhus är ett av Nordjyllands mest älskade kustlandskap. Det är en plats där naturens kraft och lugn möts på ett sätt som känns både storslaget och inbjudande.
Blokhus är berömt för sina kilometerlånga, kritvita sandstränder, som hör till Danmarks bredaste. Stranden bjuder på mjuka sanddyner, en enorm strandyta samt gott om plats för både solbad och andra aktiviteter som kite- och vindsurfing.
Sommarhuset är uppfört med känsla för själ och charm och framstår i en stil som elegant knyter an till badehotellets lätthet och de klassiska sommarhusdygderna. Inne hittar man ett härligt vardagsrum, ett kök med matplats och vackra rum med plats för både närhet och gemenskap. Ljusa tak, väggar och golv, atmosfär och en naturlig koppling mellan inne och ute. Här finns utrymme för långa morgnar, bara fötter och samtal som fortsätter långt efter att solen gått ner.
De grå trägolven ger en vacker, mjuk bas som skapar harmoni i hela huset.Väggarna kläs av liggande vitmålad panel, vilket ger den klassiska sommarhuskänslan, fast med en ren och modern look. Jag tar med mig, den moderna kaminen och det fina kaklet i badevarelset.
Bilderna är lånade från mäklarfirman Adam Schnack. Huset hittar ni här.
Tåke, snö, gasen slut till spisen, frost i källarskafferiet, vattentanken hade frusit samt batteriet hade stått på sedan sista besöket. Vi reagerar olika på det Anders och jag, jag misströstar, Anders ser lösningar. Ett stearinljus under kranen till vattentanken, en ny gasbehållare från förrådet och byta plats på batteriet mellan stugorna.
Birkebeineloppet som alla förutom jag skulle åka på fredag är inställt på grund av att det väntas typ snöstorm. Men nu är det snart 10 grader i stugan så oss går det inte någon nöd på. Jag gissar att det blir mycket tid i soffakroken. Ja just det jag glömde, Anders som lämnat in sina skidor för att få nya skinn under. Gissa vad? Skinnen satt inte fast ordentligt. 😄
