Har jag sagt det förut? Jag älskar verkligen augusti. Det är något alldeles speciellt med den här månaden. Sommarvärmen dröjer sig kvar, kvällarna blir lite mörkare och luften känns klarare. Augusti bjuder på så många magiska stunder, och i år har jag verkligen tagit vara på dem. En av månadens absoluta höjdpunkter var en kväll på bryggdäcket med goda vänner. Vi tände eldfatet och satt länge och bara njöt. Det var helt vindstilla, inte en enda mygga gjorde sig påmind, och solnedgångens färger speglade sig i vattnet. En sådan där kväll som man önskar aldrig ska ta slut. Helt enkelt magisk.
Jag har också tillbringat en hel del tid nere vid bryggan med fiskespöt i handen. Det är något rogivande med att stå där och kasta ut, lyssna på vattnet och känna förväntan när det nappar. Och visst blev det några abborrar också! En annan höjdpunkt var surströmmingspremiär på ön tillsammans med pensionärerna. Att äta surströmming en måndag kanske inte låter så vanligt, men för mig passar det perfekt. Jag är ju flexpensionär numera och kan unna mig sådana guldkorn även mitt i veckan. Det blev många skratt, trevliga samtal och en riktigt härlig kväll.
När jag åkte in till stan så var jag tvungen att stanna och fota åkrarna, så himla vacket.
Trots allt det sociala har jag också hittat tid för mig själv. En kväll efter jobbet gick jag min älskade åttakilometersrunda längs Svartån. Solen började sjunka, temperaturen var perfekt och naturen visade sig från sin allra vackraste sida. Sådana promenader fyller verkligen på energin och ger lugn i själen.
När jag summerar augusti inser jag hur mycket glädje som ryms i de enkla sakerna: goda vänner, naturen, promenader, fiske och långa sommarkvällar. Det är kanske därför jag älskar augusti så mycket. Och ja, jag säger det igen: Jag älskar verkligen augusti.
Nu har vi träffat en arkitekt som ska hjälpa oss med både bygglovsritningar och konstruktionsritningar. Vi har funderat fram och tillbaka på om vi åtminstone skulle ta fram bygglovsritningarna själva, men till slut kom vi fram till att det är bäst att låta proffsen sköta det. Då blir det förhoppningsvis rätt från början och vi slipper onödiga överraskningar längre fram i processen. Under tiden har Anders och jag kommit fram till hur vi vill att det nya huset ska se ut. Eftersom vi ska bygga på den befintliga grunden och vill ha ett 1,5-planshus har vi behövt tänka till en del kring utformningen. För att få till den där spetsiga toppen som vi gillar har vi bestämt oss för att knäcka taket på framsidan från 45 graders lutning till 18 grader.
Jag tycker att det blir riktigt snyggt, men har förstått att alla inte håller med. Så från att stolt ha visat upp våra ritningar för allt och alla håller jag dem numera lite närmare västen. Det är ju trots allt vi som ska bo där. På övervåningen kommer vi att ha 1,89 meter i takhöjd för att ytan inte ska räknas som boyta. För att få en känsla för hur det kan komma att se ut bad jag AI skapa bilder på sovrummen i två olika stilar: Cottage och New England. Och vet ni vad? Jag skulle kunna flytta in direkt. Så här kan det att bli!
Så klart är bilderna bara drömmar och visioner men ändå en indikation åt vartåt våra tanka strävar. Det kan vara bra att visa hur man tänker för snickaren som bygger huset så man är på samma plan.
En av Björns många första där jag får vara med och dela upplevelsen. Den här gången var det dags för hans allra första kräftskiva, och det känns så härligt att få vara med och se världen genom hans ögon när allt fortfarande är nytt och spännande. Det blev ingen stor tillställning utan en liten, intim kräftskiva med den närmaste familjen en fredag efter jobbet. Precis lagom för att landa efter veckan och njuta av sensommarkvällen tillsammans.
Jag hade förberett en kantarellpaj och en spenatpaj, och till det dukade vi fram ett rejält antal turkiska kräftor. Nu när Björn har fyllt ett år äter han det mesta, och det är så roligt att se honom utforska nya smaker. Av allt som fanns på bordet tror jag faktiskt att kantarellpajen blev den stora favoriten.
Det är något speciellt med de här stunderna. Kanske inte själva kräftorna eller maten i sig, utan att få vara med när Björn upplever sina första traditioner. Jag ser fram emot många fler “första gånger” tillsammans med honom.
Idag njuter jag av ett av de sista hemmakontoren för säsongen. Kanske är det också ett av de allra sista i Gamstugan. I oktober ska vi riva vår kära stuga, och det är inte utan att det känns lite sorgligt. Under 19 år har vi sakta men säkert renoverat, förbättrat och tagit hand om vårt lilla hus. Varje projekt, varje penseldrag och varje detalj bär på minnen. Gamstugan har varit mer än en stuga, den har varit en plats för återhämtning, kreativitet och semesterliv. Men ibland kommer man till en punkt då det är dags att tänka om. Efter många år av renoveringar har vi bestämt oss för att göra ett ordentligt omtag och bygga ett helt nytt hus. Samtidigt känns det fint att det nya huset kommer att bära med sig mycket av det vi älskar med det gamla. Stilen kommer att leva vidare, även om jag faktiskt inte riktigt vet vad den ska kallas.
En sak vet jag däremot säkert: ljusblått kommer att få en självklar plats i vårt nya hem. Det är en färg som ger lugn, ljus och harmoni. Tillsammans med en omålad knoppbräda skapas en kombination som jag aldrig verkar tröttna på. Det finns något tidlöst och enkelt i mötet mellan det mjukt blå och det naturliga träet. Så medan jag sitter här och arbetar, omgiven av allt det välbekanta, känner jag både vemod och förväntan. Ett kapitel går mot sitt slut, men ett nytt är på väg att börja. Och kanske är det just så livet ska vara. 💙 Ljusblått, trä och nya drömmar. Det känns ändå väldigt rätt Här är några bilder på den senaste verionen av huset, antagligen inte den sista men vi börjar närma oss.
Idag blev det en av sommarens återkommande favoriter, en utflykt till Ridön. Vi tog båten över Mälaren och njöt av den sköna färden över vattnet. I den värme som väntar, med temperaturer på över 30 grader, kändes den svalkande båtturen extra uppskattad. Väl framme gav vi oss ut på en slinga på cirka sju kilometer genom den lummiga skogen. Det visade sig vara ett klokt val en varm sommardag. Skuggan från träden gjorde promenaden både behaglig och avkopplande, samtidigt som vi fick njuta av Ridöns vackra natur.
Efter vandringen väntade en välförtjänt glass vid Magasinet, som ligger mitt på ön. Där finns också en polerad granitplatta med en karta över Ridöarkipelagen. När vi stod och tittade på den hittade vi vår egen lilla ö ute i skärgården. Det är alltid en speciell känsla att se sitt eget lilla hörn av världen på kartan. Ibland glömmer man hur mycket fint som finns alldeles i närheten. Att turista i sitt närområde är verkligen underskattat, särskilt när man har så vackra omgivningar som vi har runt vår lilla ö. Nu står fler sommarutflykter på tur. Gäddeholm och våffelbaren lockar, och kanske blir det även en tur till Tidö Slott innan sommaren är slut. När vi kom hem avslutade vi dagen med ett bad från bryggan. Mälarens knappa 20 grader kändes både sköna och svalkande efter dagens promenad. I kväll väntar ett nytt sommarprojekt i köket. Jag ska göra gäddqueneller av gäddan vi fångade från bryggan. Hur det blev får ni läsa om i nästa inlägg!
Idag blev det en riktigt härlig kajaktur och en liten personlig seger. Min frozen shoulder klarade nämligen av att paddla hela 13 kilometer – hurra! Vi var sex personer som gav oss iväg mot Lilla Skorven, en fågelö mitt i Mälaren mellan Tidö-Lindö och Torshälla. Vädret var med oss och vi paddlade i lugn takt genom det vackra mälarlandskapet. Väl framme rundade vi Skorven innan vi tog sikte på en fin grillplats nedanför Tidö Slott. Där gick vi iland för en välförtjänt paus. Vi drack kaffe och åt vår medhavda matsäck medan vi njöt av utsikten och det fina sommarvädret. Det bästa av allt var att min axel kändes oväntat bra. Jag orkade paddla hela rundan utan problem, något som jag inte riktigt vågat hoppas på.
Att paddla kajak tillsammans med ö-grannarna är riktig semester för mig. Mälaren är som gjord för paddling med sina många öar, vikar och kanaler som alltid bjuder på nya upplevelser. Idag blåste det från norr, så vi passade på att lägga turen så att vi fick medvind ut. När det sedan var dags att paddla tillbaka hade vinden mojnat, vilket gjorde hemfärden extra behaglig. En fantastisk dag på sjön, trevligt sällskap och en axel som samarbetade – det känns svårt att önska sig mycket mer.
När jag ser tillbaka på de senaste tio årens semestrar slås jag av hur olika de har varit. Vissa har bjudit på storslagna resmål och äventyr, andra på stillsamma dagar nära hemmet. Gemensamt för dem alla är ändå minnena – människorna, platserna och upplevelserna som stannar kvar långt efter att resväskorna packats upp.
2026 – Gotland med fyra generationer. Årets semester gick till Gotland tillsammans med fyra generationer av familjen. Vädret visade sig från sin allra bästa sida och huset vi hyrde var rent magnifikt. Att få samla så många generationer under samma tak var speciellt. Samtidigt insåg jag att jag kanske hade skruvat upp mina förväntningar på Gotland lite väl högt. Ön var vacker, men ibland är det svårt för verkligheten att leva upp till bilden man byggt upp i sitt huvud.
2025 – Badehotell i Hornbæk. Anders och jag tog bilen söderut mot Danmark och Hornbæk. På vägen gjorde vi ett trevligt stopp i Helsingborg där vi hälsade på moster Inga. Vädret var omväxlande men maten god, och det var roligt att upptäcka mer av Danmark. Badehotellets avslappnade atmosfär gjorde resan till en skön paus från vardagen.
2024 – Kroatien med familjen. Hanna, Ola, Anders och jag reste till Kroatien. Härligt väder, fantastisk mat och det där speciella ljuset över Adriatiska havet. Kroatien är ett land som är svårt att inte tycka om – vackra kuststäder, kristallklart vatten och en avslappnad livsstil som gör det lätt att koppla av. Här en bild från Bol.
2023 – Österlen och Kivik. En sommarresa behöver inte innebära långa flygresor. Anders och jag bilade ner till Österlen och Kivik. Vi njöt av bra väder och besökte Simrishamn, Stenshuvud och den vackra stranden Knäbäckshusen. Det blev en semester fylld av naturupplevelser och charmiga små samhällen.
2022 – Santorini och Milos. Tillsammans med familjen och Kalle reste vi till Grekland och öarna Santorini och Milos. Solen sken, maten var fantastisk och boendet i en stengrotta i Oia var rent magiskt. De vita husen mot den djupblå himlen skapade precis den där vykortskänslan man drömmer om.
2021 – Covid och staycation. Pandemin satte stopp för de flesta resplaner. I stället blev det en staycation i sommarhuset. Trots begränsningarna fanns det något fint i att sakta ner tempot och uppskatta det som fanns nära.
2020 – Covid och staycation. Även detta år tillbringades huvudsakligen i sommarhuset. När resten av världen kändes osäker blev de välbekanta omgivningarna en trygg plats. Bad, lugna dagar och närhet till naturen fick större betydelse än någonsin.
2019 – Roadtrip till Höga Kusten. En av de mer äventyrliga semestrarna gick till Höga Kusten. Två dagars vandring i Slåttdalsskrevan bjöd på mäktiga naturupplevelser. På vägen gjorde vi också stopp i Falun där vi besökte Carl Larssons gård i Sundborn och Falu koppargruva – en fin kombination av natur, kultur och historia.
2018 – Bilutflykter och ö-liv. Det blev flera trevliga bilutflykter till bland annat Ulricehamn, Hamar och Lövstabruk. Dessutom tillbringade vi några veckor i sommarhusen där dagarna fylldes av bad från den egna bryggan. Ibland är det de enkla nöjena som skapar de bästa minnena. Sommaren avslutades med en kajaktur runt Ridön med vårt fina kajakgäng här på ön.
2017 – Nära och enkelt. Även detta år präglades av bilutflykter, bland annat till Ulricehamn, besök i Ängelsberg och oljeön och Hälleskogsbrännan. Många veckor i sommarhusen. Soliga dagar, bad från den egna bryggan och lugnet vid vattnet gav den perfekta ramen för sommarledigheten. När jag summerar dessa år är det inte alltid de mest spektakulära resmålen som jag minns bäst. Ofta är det människorna man rest med, samtalen runt middagsbordet, de oväntade stoppen längs vägen och känslan av att få vara tillsammans. Från grekiska öar och kroatiska kuststäder till svenska sommarhus och pandemins staycations – varje semester har haft sitt värde och bidragit med nya minnen att bära med sig.
Gotland växte på mig de sista dagarna. Kanske var det vädret som gjorde det, värmen inbjöd till bad i Ihreviken som visade sig vara en riktigt bra badstrand. Lille Björn kunde bada i utloppet av Ihreån och vi andra tog mod till sig och hoppade i havet som kanske var upp emot 18 grader.
Sista dagen han vi med en shopingtur där det blev inköp av ett fårskinn, ett keramikfat och rökt fisk i Lickershamn. Efter lunch passade vi på vårt lilla barnbarn medan föräldrarna åkte in till Visby och åt lunch. Min mamma och moster gick ned till stranden och passade på att solbada och lyssna på sommarpratarna. Sammanfattningsvis får Gotland 4/5 fårskinn. Det bästa var sällskapet och huset vi hyrde. Mindre bra var bemötandet av sommarjobbande ungdomar som inte var det misnta intresserade att ge tips och informera om bra ställen att besöka. 1-års kalaset var så himla mysig, kanske morfar hade mer glädje av presenterna än födelsedagsbarnet.
När vi planerade den här resan hade jag nog ganska höga förväntningar på Gotland. Kanske för höga. Hittills har ön inte riktigt lyckats leva upp till den bild jag hade målat upp i mitt huvud. Vi började med en guidad tur i Visby. Intressant och trevligt, men själva Visby var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag hade nog förväntat mig mer av “rosornas stad” och den där speciella atmosfären som så många pratar om. Än så länge har jag inte riktigt hittat den. Vi har också besökt Blå Lagunen, som många rekommenderar, men även där uteblev wow-känslan. Idag tog vi färjan över till Fårö och besökte raukarna vid Langhammars. Vi fikade på Lauters och gjorde även ett stopp vid Sudersand. Visst var det fint, men inte heller dessa platser lyckades väcka den där känslan som jag hade hoppats på.
Det som däremot verkligen har överträffat mina förväntningar är huset vi hyr i Ire. Här trivs jag. Huset är stort, vi har varsitt sovrum, det är tyst och bekvämt, sängarna är sköna och uteplatsen är generös. Det är helt enkelt en plats där det är lätt att koppla av och bara vara. Igår hade vi ett härligt födelsedagskalas för ett-åringen som förgyller vår resa.
Jag funderar lite på vad det egentligen är jag saknar. Kanske hade jag förväntat mig en mer genuin känsla, något som skulle få mig att känna att just här vill jag stanna lite längre. Den känslan har vi inte riktigt stött på ännu. Samtidigt fanns det ett ögonblick som gav mig en liten glimt av det jag sökte. När vi promenerade i Ireviken och såg sommarhusen som låg inbäddade i den hukande tallskogen bakom sanddynerna kände jag något. Där fanns ett lugn och en stämning som tilltalade mig. Kanske är det just sådana små ögonblick som är Gotlands verkliga styrka. Nu återstår två dagar av vår vistelse. Imorgon tänker vi njuta av badplatsen i Ihreviken och på fredag blir det ett nytt besök i Visby. Jag hoppas fortfarande att den där speciella Gotlandskänslan ska infinna sig innan vi åker hem. Det vore fint att få upptäcka det som så många andra verkar ha funnit här.
Trots att Gotland ännu inte riktigt har lyckats infria mina förväntningar finns det en sak som gör resan till ett nöje ändå. Det är tur att jag har det bästa och mest positiva resesällskapet man kan önska sig. När jag ser det positiva i allt lite sämre än väntat, ser han möjligheter och charm. Kanske är det just därför jag fortfarande hoppas att Gotlandskänslan ska dyka upp under våra sista dagar här. Vissa platser växer ju på en, särskilt när man får uppleva dem tillsammans med någon som alltid hittar anledningarna att uppskatta det som finns framför oss.
